Nu har det börjat
Idag på eftermiddagen började cellgiftbehandlingen av Marcolino. Det känns så hemskt att han kommer att må så dåligt. Ovh inget kan man göra. Mateo sa idag att man vill ju göra något för att hjälpa, men vi KAN ju inte göra nåt. Vi kan ju bara vänta och hoppas att det går bra. Men man känner ju att man vill göra nåt.
Han är så gullig.
Isidor pratar mycket om sina kusiner. Innan detta gjorde han också det. Han brukar säga att han älskar Eric och Marc. Han brukar också prata med dem i sin låtsastelefon nästan varje kväll innan han somnar. Så nu relaterar han allt till sina "kosiner". Idag åkte vi förbi en kohage där det gick 4 kor och en kalv. Då sa han "titta, där är kobäbisen och hans mamma, och där är pappan och kusinerna".
Alla gråter vi lätt och ofta och är helt utan tålamod känns det som.
Tobias sa att det inte märks något på Marc ännu att han får cellgifter, men det har ju bara gått några timmar. Han vet nog inte riktigt hur svag han själv var heller när han var sjuk. Det var väl inte något man talade om för honom då heller, direkt. Som "men du, vad svag du låter, du låter som om du vore 100 år gammal!" Det är väl inte så peppande och stärkande precis... Men nu sa jag det, att dag 3 av hans kemoterapi alltid var den värsta för oss runtom, och blev värre för varje cykel, för då lät han verkligen så svag och han var så långt bort så jag inte kunde krama honom och ta hand om honom. Det var bland det värsta. Då sa han att han kanske borde ha fört videodagbok för att kunna se nu hur svag han egentligen var.
Hoppas han tar fasta på min ide att starta en blogg om den här tiden och Marcolios leukemi, så han får skriva av sig alla känslor och tankar. Hoppas även att han tar foton och ev. filmar, om inte annat så bara för att visa Eric och Marc senare och för att se på själv för att bearbeta erfarenheterna. Nu är de så mitt uppe i allt, så det är svårt att se allt klart. Bearbeta känslor kommer liksom i sista hand, tyvärr.
Bloggen skulle han ju kunna göra offentlig som ett sätt att informera alla runtom utan att behöva ringa och maila runt...
Det känns i alla fall skönt att mamma är där nere nu och kan stötta dem. Tobias lät lugnare idag också, trots allt.
Det hördes att han tycker det är skönt att hon är där.
Ja, snart kommer min Magnus hem. Tokigt att han hade kurs just denna vecka, men å andra sidan tror jag det var bra att jag varit tvungen att sköta allt här hemma med barnen och skolan och allt. Hade han varit hemma så hade jag nog bara grävt ner mig i sängen och inte orkat. Det som inte känns lika kul är att de stora barnen är på scouthajk, jag hade hellre haft dem hemma hela den här helgen, men men...
Jag hoppas att jag inte kommit för mycket efter i läsningen för att hinna ta igen det... Det vore jobbigt att få en omtenta nu också. Jag ska försöka hålla studierna "flytande" genom hela det här i alla fall, för det blir inte lättare av att inte klara dem.
Min hund snarkar... haha, hon hörde nog var jag skrev, för precis när jag skrev det så tittade hon anklagande på mig!
Var hos frissan idag. Tänkte först ställa in, men åkte sen ändå. Jag har ju redan skjutit på tiden en månad. Men det var skönt att sitta där i två timmar och låtsas som att allt var som vanligt, faktiskt. Läste skvallertidning och drack kaffe medan Lovisa penslade håret på mig =0) Vi pratade om allt utom tråkiga saker. Skönt!
Nu ska jag nog försöka sova ett tag. Lång dag.
Snarkande hund, hihi! Hon får sova med huvet bredvid mitt huvud på kudden och täcke på sig.
Godnatt!
/ E.
Han är så gullig.
Isidor pratar mycket om sina kusiner. Innan detta gjorde han också det. Han brukar säga att han älskar Eric och Marc. Han brukar också prata med dem i sin låtsastelefon nästan varje kväll innan han somnar. Så nu relaterar han allt till sina "kosiner". Idag åkte vi förbi en kohage där det gick 4 kor och en kalv. Då sa han "titta, där är kobäbisen och hans mamma, och där är pappan och kusinerna".
Alla gråter vi lätt och ofta och är helt utan tålamod känns det som.
Tobias sa att det inte märks något på Marc ännu att han får cellgifter, men det har ju bara gått några timmar. Han vet nog inte riktigt hur svag han själv var heller när han var sjuk. Det var väl inte något man talade om för honom då heller, direkt. Som "men du, vad svag du låter, du låter som om du vore 100 år gammal!" Det är väl inte så peppande och stärkande precis... Men nu sa jag det, att dag 3 av hans kemoterapi alltid var den värsta för oss runtom, och blev värre för varje cykel, för då lät han verkligen så svag och han var så långt bort så jag inte kunde krama honom och ta hand om honom. Det var bland det värsta. Då sa han att han kanske borde ha fört videodagbok för att kunna se nu hur svag han egentligen var.
Hoppas han tar fasta på min ide att starta en blogg om den här tiden och Marcolios leukemi, så han får skriva av sig alla känslor och tankar. Hoppas även att han tar foton och ev. filmar, om inte annat så bara för att visa Eric och Marc senare och för att se på själv för att bearbeta erfarenheterna. Nu är de så mitt uppe i allt, så det är svårt att se allt klart. Bearbeta känslor kommer liksom i sista hand, tyvärr.
Bloggen skulle han ju kunna göra offentlig som ett sätt att informera alla runtom utan att behöva ringa och maila runt...
Det känns i alla fall skönt att mamma är där nere nu och kan stötta dem. Tobias lät lugnare idag också, trots allt.
Det hördes att han tycker det är skönt att hon är där.
Ja, snart kommer min Magnus hem. Tokigt att han hade kurs just denna vecka, men å andra sidan tror jag det var bra att jag varit tvungen att sköta allt här hemma med barnen och skolan och allt. Hade han varit hemma så hade jag nog bara grävt ner mig i sängen och inte orkat. Det som inte känns lika kul är att de stora barnen är på scouthajk, jag hade hellre haft dem hemma hela den här helgen, men men...
Jag hoppas att jag inte kommit för mycket efter i läsningen för att hinna ta igen det... Det vore jobbigt att få en omtenta nu också. Jag ska försöka hålla studierna "flytande" genom hela det här i alla fall, för det blir inte lättare av att inte klara dem.
Min hund snarkar... haha, hon hörde nog var jag skrev, för precis när jag skrev det så tittade hon anklagande på mig!
Var hos frissan idag. Tänkte först ställa in, men åkte sen ändå. Jag har ju redan skjutit på tiden en månad. Men det var skönt att sitta där i två timmar och låtsas som att allt var som vanligt, faktiskt. Läste skvallertidning och drack kaffe medan Lovisa penslade håret på mig =0) Vi pratade om allt utom tråkiga saker. Skönt!
Nu ska jag nog försöka sova ett tag. Lång dag.
Snarkande hund, hihi! Hon får sova med huvet bredvid mitt huvud på kudden och täcke på sig.
Godnatt!
/ E.
Kommentarer
Trackback
